The Velvet Underground var Lou Reed skötebarn. Han skrev alla låtarna på debutplattan, mennär albumet kom ut Flower power-sommaren -67 uppmärksammades detnästan inte alls. Inte av musikkritikerna, radioprogrammen ochskivbutikerna. Men bandet var föregångare, skulle det visa sig. Närmånaderna gick etablerade sig 33-varvaren mer och mer, och ganskasnart blev Bananalbumet en rockklassiker och bandet eninflytelserik rockgrupp.

Andy Warhol lyckades genom sina många kontakter se till att dettamusikprojekt blev av. Han som konstnär gjorde Bananalbumets omslag. Och han sa: Se bara till så att ni inte tvättar bortsmutsen. Lou Reed skrev rockmusiken, texterna och sjöng. JohnCale var den avantgardistiska musikern. Och Nico frontade gruppenunder live-spelningarna, som kombinerade det jordnära och med detskira. På albumet sjunger hon på tre av spåren. Till detta komMaureen Truckers rytm och Sterling Morrissons kraft att med sinagitarrer fylla upp ljudbilden. Hur denna rockgrupp lyckades och blevklassisk, om den resan berättas det i denna 33-varvsbok.

Författaren till boken, Joe Harvard, är musikproducent och ägare till Forth Apache Studios i Boston. Hanhar spelat i flera band, som Dinosaur Jr., Throwing Muses och ThePernice Brothers.

I serien 33 1/3 finns på svenska Patti Smiths HORSES, Neil Youngs HARVEST, DavidBowies LOW, Bob Dylans HIGHWAY 61 REVISITED, Johnny Cash AMERICANRECORDINGS och skivan med bananomslaget, THE VELVET UNDERGROUND &NICO.