Man hörde aldrig mor Elsa klaga. Som ung  kom hon till den stora gården som piga och gifte sig  så småningom med sonen i huset.  Arbetet var hårt, men hon såg det som sin lott i livet och tänkte att hon skulle få sin lön i himmelriket. Hennes äldsta dotter Marta delade hennes starka tro. Hon hade gripits av frikyrkorörelsens budskap. Yngsta dottern Elvira undrade vad som hänt  hennes far som en dag bara  försvann.  ”... Nu gick far in i huset. Marta visste att farfar satt inne i mangårdsbyggnaden och väntade. Dagarna innan hade far och farfar grälat. Hon hade hört deras upprörda röster. Stämningen vid kvällsmaten var dyster och spänd. Efter bordsbön åt alla under tystnad. Elvira, den yngsta, satt blek med oroliga ögon. Åt knappt. Blicken vandrade mellan mor och far. Mor hade gråtit. Blicken stannade då och då till mot far. Undrande. Han hade återfått något av sin ansiktsfärg, men de ljusblå ögonen var tomma. Farfadern såg bister ut. Yttrade inte ett ord. Den enda som talade var fastern som fåordigt kommenterade dagens arbete på gården. Hon såg nästan nöjd ut. Skadeglad.”