Evert Taubes självbiografi kom ut 1952 första gången. Titeln hämtade han från en 1600-talspsalm. Evert Taube var bara fyra år när hans jämnårige lekkamrat som hade drunknat begravdes en vinterdag och den psalmen sjöngs i kyrkan. Orgelbruset, alla svartklädda människor, blomdoften och allt det främmande skrämde Evert, han blev rädd och skrek. Lotsen som stod i närheten lyfte upp honom och tröstade honom. Lotsen var en nära vän till familjen och han brukade sjunga en fransk visa för Evert och berätta om Bretagne där sådana visor sjöngs. Då sa Evert att han ville resa dit när han blev stor. Upplevelsen av begravningen bar Evert Taube med sig tillsammans med många andra minnen från barndomen på Vinga. Havets alla skiftningar, stormens brus, sältan från det skummande vattnet, de betande lammens bräkanden till varandra, doften av tång och vårblommor ­– allt bevarade han inom sig. Som vuxen besökte han ibland sin barndomsö. I bokens inledningskapitel berättar han om en marsdag när han står i ett fönster i sin ateljé på Östermalm i Stockholm och plötsligt grips av en stark längtan till Vinga. ”Jag måste dit, det bor en femåring i mitt sextioåriga bröst”, skriver han, och så är självbiografin påbörjad. Taube inspirerades till att dikta, skriva, måla och sjunga av allt från berättelserna om briggen Blue Bird av Hull och Huldas Karins stortvätt till Venus på himlen över Korsika och ett par fartygs möte i monsunen. ”Men jag räkna’ alla segel och jag räkna’ omigen. ifrån flying gib till röjlar och mesan, det var summa tjugotvå vita segel som där gick på den glittrande, blåa ocean.”