Den som tar sig igenom en depression blir bra på att gå. Att gå och bara fortsätta gå. Att leva vidare trots depressionen som säger att livet är meningslöst, att solen är en hägring och att färger inte finns. Att gå är att leta efter vägen ut. Att fortsätta leta trots alla återvändsgränder, villospår och stängda dörrar. Att gå även fast stegen blir tyngre.

Mörkåren är ett försök att måla bilder av ångest, negativa tankespiraler och paralys. Och om vägen som ledde till att ångesten en dag var borta.

Jonas Åsberg är utbildningsledare och sjuksköterska i ambulanssjukvården. Mot den yrkesbakgrunden och med sina egna erfarenheter av en sjukdom, eller ett par, tar han spjärn i sin kamp för att försöka förstå sig själv.

Jonas använder fantasi och metaforer i sitt försök att måla bilder av depressioner, ångest och mörker. The black dog, den välanvända metaforen som beskriver depressionens väsen, byrackan som gestaltar den ovälkomne följeslagaren, den han försökt fly från, försökt lura och den han en dag kom att försonas med. Coll, den verkliga hunden, den trogne beskyddaren vandrar också med i hans berättelse. Verklig men också en metafor för trygghet och förtrolighet.