I svensk nittonhundratalshistoria har Statens Institut för rasbiologi ofta uppmärksammats som ett lik i lasten. Institutet har framställts som belägg för en statligt sanktionerad rasism och som en härd för nazism. Institutets skamfilade rykte har använts i diskussionen om den svenska folkhemspolitiken och i bedömningen av det svenska forskarsamhället. Syftet med den här framställningen är att så gott det går visa vilken verksamhet man egentligen bedrev. Fram träder institutets förste chef Herman Lundborg och hans efterföljare och motpol Gunnar Dahlberg men också en rad av tidens större och mindre namn, alla intresserade av statlig rasforskning. Denna historik är den första som utifrån källstudier granskar Rasbiologiska institutets verksamhet. Boken kom 2002 ut i en andra upplaga.