”Jag frågar mig ibland vem jag egentligen var och vem jag skulle ha varit med normal hörsel”, skriver Elsa Frånberg här i sina memoarer och fortsätter: ”Jag har blivit gammal utan att ha varit ung. Förutom enstaka minnen och vad som skrivits i dagböcker och noteringar har jag tagit upp episoder som påverkat mitt liv i bestämd riktning och senare gett upphov till reflexioner. Den hörselskada jag fick i tidiga år kan kanske med tanke på dess effekter försvara påståendet ”man skulle kunna ha henne (det vill säga mig) till måttenhet på alla katastrofer”.. Begränsad fysisk uppfattningsförmåga kan bidra till missförstånd och sätta käppar i hjulet vid partner- och yrkesval, liksom även vid mindre krävande val. Utanför mina växlande omgivningar har världen passerat med ont eller gott i varierande grad, och det mesta har skett utan att jag haft vetskap, möjlighet eller kunskap att påverka. I likhet med de flesta på så kallad gräsrotsnivå – för min del i dubbel bemärkelse, eftersom jag föddes på en lantgård – har jag fått nöja mig med att observera och reflektera.”