Det var liv och rörelse på polisstationen. Arresteringar pågick för fullt, det var rena röran och ingen visste till slut vem som var polis eller arresterad. Det låstes in och skrevs personuppgifter för fulla muggar. Dörrarna till polishuset påminde om svängdörrar, där folk kom och försvann. Ingen hade någon koll på vad som hände. Det bara pågick i ett allt snabbare tempo. Hela natten. Först när morgonsolen lyste över förödelsen kunde man få ett någorlunda grepp om vad som hänt. I isoleringscellen satt polischefen. I de andra cellerna satt resten av poliskåren. Ute, på gräsplan framför polishuset, satt de arresterade och intog morgonfikat i lugn och ro. Solen sken och det verkade bli en fin dag. ~~~~ ”Bit henne i boan!”, sa rösten. Jag satt på åttonde bänk i konsertsalen och försökte koncentrera mig på musiken (vilket jag tyckte musikerna också borde göra). Framför mig hade jag en reslig dam med en boa. ”Nu, nu är rätt tillfälle”, sa rösten än mer envetet. Det började bli alltmer pinsamt vad tiden gick, också det som hände på konsertestraden. Något samband tror jag inte förelåg. Jag trängde mig ut under allmän irritation i bänkraden. Försvann in på herrtoaletten, gjorde vad jag skulle och var på väg ut, då en röst inifrån ett av toalettbåsen sa: ”Nå, bet du henne i boan?”