Berättelsen handlar om tre tjejer som flytt ridskolans hierarkier och snobbism. De har sådan tur att de hittat ett annat stall på cykelavstånd där deras hjälp och engagemang både behövs och uppskattas. Det är en snäll hästhandlare som har stallet, men de kan inte fästa sig för mycket vid hästarna då de snart skall säljas vidare. Karaktärerna är ganska olika och har skilda förhållningssätt till hästar och livet, men de är ändå nära vänner. En dag dyker det upp en person de instinktivt tycker illa om och som vill köpa en av stallets finaste hästar. De bestämmer sig för att något måste göras och en spänningshistoria vävs in i berättelsen. Pia bromsade in under bron och tog stöd mot betongpelaren. Hon kastade en hastig blick på klockan. Hon var precis i tid. Tova och Mina skulle säkert vara sena – som vanligt. Utan att stiga av cykeln fiskade hon upp telefonen ur jackfickan. Skynda, det är kallt, skrev hon och skickade meddelandet till de båda tjejerna. Det var här de brukade träffas för att tillsammans fortsätta till stallet. Bron gav åtminstone ett visst skydd mot vinden som obarmhärtigt blåste över de öppna fälten. Undrar hur många timmar hon hade tillbringat här i väntan på tjejerna? Kunde de aldrig vara i tid? Hon kände irritationen växa. Klumpen i magen krympte en aning – trängdes liksom undan av ilskan. Vem trodde de egentligen att de var? Hon skulle minsann cykla i förväg. Till råga på allt var hon hungrig. Kylskåpet där hemma hade varit tomt. Tova och Mina satt antagligen fortfarande vid sina köksbord och åt mellanmål.