Där i det grönmålade rummet bland alla dinosaurier började tårarna trilla nerför Ottos kinder. Det var första gången som han grät för att mamma var sjuk. Fröken Anna kom och lyfte upp honom i knäet. – Hur är det lille vän? undrade Anna. Otto berättade vad som hade hänt när han skulle leka med Leo och Iris. – Och jag tänker bara på mammas farliga knöl om jag leker sjukhus. Och jag vill inte tänka på den. För då blir jag ledsen. Och det är jobbigt att vara ledsen och gråta. – Är det inte lite skönt att gråta också? undrade Anna och strök Otto över håret. – Jo, lite, sa Otto och torkade sig på kinden med tröjärmen.