"Vi som blev kvar, tre syskon, föräldrar, släktingar och vänner blev chockade. Hur kan man välja bort det äventyr som är livet? Hur vågar man sätta gevärspipan mot hjärtat och bara trycka av?"
Så inleder Barbro Linder sin bok och fortsätter:

"En kväll när jag står och diskar och tårarna bara rinner, jag är både ledsen och förbannad, så säger jag rakt ut till Håkan:

Det är väl för jävla eländigt, hur kunde du bara komma på en så idiotisk sak som att ta ditt liv? Det är så förbaskat dumt att det liknar ju ingenting. Då hör jag hans röst, stark och tydlig, och han säger:

Jag tog inte alls mitt liv, jag lever fortfarande. Jag stängde bara av kroppen.

Sedan är samtalet igång, även om jag mest lyssnar och ställer en och annan fråga. Han pratar och berättar en massa saker för mig. Jag diskar och tårarna bara rinner. Så plötsligt, efter en stund, upptäcker jag att min sinnesstämning har förändrats jag känner mig glad!

Vill du veta vad de pratade om? Befinner du dig som anhörig i en liknande situation och behöver hopp och tröst och ett vidgat perspektiv på äventyret livet? Då ska du läsa den här boken som inte lämnar någon oberörd.

Utdrag ur boken:

2. Samtal med min döde bror
Jag frågade tidigare varför du tog ditt liv och du svarade: Men Barbro, jag har inte tagit mitt liv, jag lever fortfarande, jag stängde bara av kroppen.

Ja, så var det. När allt känns som ett enda jävla kaos, och man varken vet ut eller in, då såg jag ingen annan utväg.

Var du aldrig rädd?

Rädd, nja kanske från början när de här tankarna kom, men efter ett tag ser man det bara som en befrielse.

Tänkte du inte på vilket kaos det skulle skapa hos oss om du dog?

Jo, men när man ser sig själv som ett enda stort problem har man ju svårt att se sig vara till glädje för andra.

Men hur funkar det? Dyker tanken bara upp eller...?

Ja, för mig gjorde den det, men självklart i samband med ångest.

Vad var det mer än ångest?

Allt kändes liksom bara tomt, meningslöst. Man kan väl säga att livslusten försvann.

Tänkte du aldrig att det skulle gå att få hjälp?

Jo, jag hoppades väl på det, men du vet när man känner sig så där svag och energifattig blir man ju också väldigt rädd. Man känner sig inte som en normal människa. Man börjar analysera allt hos sig själv och jämföra sig med andra, då blir det lätt att man ser sig själv som misslyckad.

Jämförde du dig med oss syskon?

Nja, kanske inte så mycket med er, jo förstås egenskapsmässigt, annars jämförde jag mig mest med mina kompisar.

Och vad kom du fram till?

Att jag inte hade lyckats skapa nåt eget liv, att jag saknade riktning och ork. Som människa tar man ju in allt som sägs och görs under jordelivet. Vi tror att vi selektivt sorterar det vi upplever, men allt lagras som i en hårddisk. Om man inte lyckas tömma den innan den blir för full, kan kroppen till slut inte härbärgera den varierade energi som finns samlad. Det är därför det är så viktigt att uppmärksamma sina hangups, det som stoppar utveckling och viljan att gå framåt.

Livet som människa är ju på intet sätt enkelt, och vi förstör enormt mycket för oss själva och varandra genom att bedöma och skuldbelägga. Ingen av oss har rätt att ta patent på någon domarroll. Livet är ju en ständigt pågående process, som går efter en viss mall. Människor tror att de har kontroll över och styr en massa processer. Men det enda vi i själva verket kan styra över är hur vi väljer att reagera på och förhålla oss till oss själva och vår omvärld. Stora i orden och små på jorden, det är vad vi är.

Ingenting är möjligt att genomföra utan vår grundläggande livsenergi, utan den försvinner förmågan att agera. Varje människa får sig tilldelat en egen karta i starten, som vid orientering, och planen är att varje person ska ta sig i mål. Sen kan ju livet innebära dåligt väder, att man går vilse eller stukar en fot, vilket upptar tid och kraft, och stundtals kanske man tappar målet ur sikte. I de stunderna upplever man bara missmod och uppgivenhet, för att man egentligen saknar förmågan att se hela bilden. Om vi skulle se hela bilden skulle vi inte lära oss det vi behöver lära oss, både när det gäller oss själva och andra.

Målet med alla människors livsresa är att konfrontera och bearbeta hela det motsägelsefulla upplevelsespektrum som erbjuds här på jorden. För att till fullo förstå det gudomligas sammansättning måste vi alla vara i varandras kläder, prova olika roller. Först när vi har upplevelsen som en del av oss själva, blir den verklig för oss.

I den tid vi nu lever har människor blivit experter på att plocka ut saker ur sitt rätta sammanhang, det i sin tur gör att energifälten splittras och vi upplever trasighet. Varje människa är en del av en större helhet, men också en egen organism i den fysiska kroppen. Splittras den egna energin påverkas också helheten. När man upplever söndring skapas oro, och alla värnar om sitt utan att se sitt samband med enheten.

Vi kan ta som ett exempel när man är stressad. Då dras tankarna bort från ens eget centrum, vilket i sin tur leder till att man blir mera omedveten om och mindre närvarande i sin egen energi. Du kan ju tänka dig vilket kaos det här skapar i helheten. Om alla små beståndsdelar strävar bort från kärnan, ger det upphov till enorma spänningar i det gemensamma fältet. Allt hänger ihop, vi påverkas alla av allt, så är det syrran.

Hur är det att inte vara i kroppen?

Det är som att spränga bort väggarna i ett hus. Det finns inte längre någon avgränsning mellan ute och inne. Allt blir ett öppet rum, inne blir ute och ute blir inne.

Vad hände när du precis tryckt av geväret?

När jag hade tryckt av blev allting först svart, i det ögonblick kopplingen till kroppen bröts, men bara en pytteliten stund. Så sögs jag in mot ett varmt ljus, som om du tänker dig jordens dragningskraft, men åt andra hållet. Det gick fort och det kändes som att färdas i en spiralrörelse i turbohastighet.

Hur kändes det?

- Man känner sig bara fri.

Vad fanns innan ljuset?

Jag upplevde det som ett blåaktigt, genomskinligt ljus.

Och när du nådde ljuset?

Då kändes det som om jag var hemma, på en plats jag kände igen. Det här är svårt att förklara, för upplevelsen är väldigt stark. Man känner att man inte är ensam, att det finns en total närvaro i allt, en hundraprocentig enhet. Som om du tänker dig alla de häftigaste känsloupplevelser man kan ha på jorden samlade i ett och samma rum. All rädsla och alla tillkortakommanden är som bortblåsta. Man känner gemenskapen i det totala, kärnan i alltet.

Kände du igen någon?

Man känner igen alla, för alla är en del av allt.

Träffade du några nära och kära?

Inte precis i övergången.

Hur ser det ut?

- Originalen till det mesta på jorden finns här, det i grunden skapade, men med ett djupt och förstärkt intryck. Det vackra man ser är inte bara en synupplevelse som på jorden utan förmedlar också en enorm känsla av samhörighet, av att passa in och vara en del av allt, att vara en beståndsdel i universum. Det finns en stark och sammanhållande kärlekskänsla, där den kärlek vi kan känna på jorden har sin upprinnelse. Alla upplevelser finns omkring en och är samtidigt en del av en själv. Man bara vet att vi alla tillhör detta. Här finns ingen strävan efter att behålla jaget, alla ingår i en helhetsform.

Varför upplevde jag inte de här fenomenen när vår moster Ulla gick över?

Tiden var inte inne för samma upplevelse då. Du befann dig inte i samma fas i livet som du gör just nu. Då hade du mer behov av att finna den plats hon befann sig på, och du fick se att hon befann sig där det var ljust, då släppte också din egen oro. Jag behövs där du är idag, det är en helt annan tid idag med andra behov. Jag ska hjälpa dig att komma ut med den här informationen, det är min uppgift.

Jag behöver också vara hos er alla i familjen nu, eftersom det som hänt rivit upp era liv en hel del. Jag behövs hos er nu helt enkelt. Dessutom är jag mer medvetet närvarande hos er nu än jag någonsin var när jag befann mig i kroppen.

Om författaren: Barbro Linder är utbildad inom friskvård och verksam inom andlig och personlig utveckling.