Jag har levt med Verner von Heidenstams texter och nedtecknade minnen av honom under mer än ett decennium och kan bara konstatera att min bild helt avviker från den etablerade. Heidenstam är enligt min mening en av få riktigt stora lyriker, nobelpristagare 1916. Han är dessutom en historieskildrare av rang, med Folkungaträdet som ett oöverträffat krön i vår litteratur. Heidenstam är också vår litteraturs mest smutskastade författare. Det är svårt att finna ett glåpord som inte kastats efter honom. Drevet har pågått med en häpnadsväckande intensitet, alltifrån Fredrik Böök (hämnd) till journalisten Maria Schottenius (medioker journalistik, PK). Till de verkliga lågvattenmärkena hör Göran Häggs utgjutelser och Andreas Nybloms avhandling Ryktbarhetens ansikte. Författaren Verner von Heidenstam är värd så mycket mer, vilket föreliggande bok vill visa. Personen Heidenstam är dessutom fascinerande; egensinnig, charmerande, storsint, generös, aldrig långsint, med åren en vis man.