”Textanalys? Inte tänkbart. Språkanalys? Knappast. Budskap? Frånvarande. Vad skriver man om slafsigt nedtecknade och dåligt underbyggda sakargument? Att det hjälper kvinnor? Snarast att det stjälper. Krokben på en legitim debatt? Definitivt. Innehöll den öppningar och förslag? Inga synliga. Gav den läsare aha-upplevelser? Inte troligt. Argumenten gamla och slitna. Gav den läsaren i stigande grad en insikt? Det vore en sensation. Är den värd en plats i bokhyllan? Soptunnan vore bättre.” Detta är en recension som Martin Wannatau, kritiker på en nedläggningshotad tidning, skriver om en diktsamling. Ett drastiskt och fysiskt genmäle leder till ett självförvållat olycksfall med minnesförlust som följd och hans liv som välbärgad östermalmsbo förändras totalt. Skadad och förvillad tror han sig vara en brottsling och rymmer från en akutmottagning och hamnar i ett litet skogsområde i en invandrartät förort till Stockholm. Han får hjälp och bor under tiden skadorna skall läkas tillfälligt i en övergiven husvagn och där börjar han i diskussioner med hjälparen ta tag i vem han är som person. Efter några veckor börjar han arbeta på ett litet matställe som diskare med minimal lön och får bo i en skrubb, men hans rädsla för att bli anhållen gör att hans kontakter med omvärlden sker genom den kvinna som varje kväll städar restaurangen och det är i samtal med henne han kommer fram till en bättre förståelse om sig själv.