Vid juletid 1940 låste hans mor sitt kära torp för sista gången. Hennes huvudvärk var svår och hon måste besöka doktor Andersson i Nässjö. Hon var sedan några månader änka och hade ansvar för sitt torp med kor, höns, häst och en hund.<br>

Det fanns tre barn i torpet – Enar som bara var några månader, Elvi som var sex och Sigvard som var fyra år. Hon placerade sin minste i en vedkorg medan de äldre barnen fick gå.<br>

Halvvägs till Barkeryd orkade hon inte bära Enar utan lämnade in honom i den första gård hon träffade på. Hon och de båda andra barnen vandrade vidare för att ta bussen. Barnen lämnade hon i ålderdomshemmet med löfte om att hämta dem på kvällen. <br>

Hon kom aldrig tillbaka till sitt torp och sina barn. <br> 

Det var inte lätt att vara föräldralös och oddsen var dåliga för den lille gossen Enar. Men han hade envishet och mål med sitt liv. <br>

Han ville tillhöra den innersta kärnan i en familj.<br>

Han ville ta studentexamen.<br>

Han ville stå överst på prispallen i ett olympiskt spel och höra ”Du gamla du fria”.<br>

 Han nådde sina mål – även om prispallen inte var den olymp­iska, men den var god nog.<br>

Boken är rekommenderad för utgivning av Liv i Sverige.