Romanen Diaspora på 9 planeter & 1 måne tar vid där Kyblele och Mars slutar. Mäniskan är spridd i Galaxen - ibland på planeter så långt från närmaste granne att ljuset behöver tiotusentals år att gå fram och tillbaka mellan världarna - då blir konversationen haltande och känslan av isolering nästan total. Man vet om varandra - man vet att det finns människor på många världar - men det blir bara en abstrakt tanke och ingen tröst i en tröstlös vardag på de ogästvävliga världar som vill spotta ut de ovälkomna besökarna. De relativistiska tidsfenomen som uppträder när man accelererar till höga hastigheter gör att människorna ombord på de interstellära rymdskeppen inte bara färdas långt i rummet, utan även långt fram i tiden.
Romanen undersöker vad detta gör med oss som människor - när tiden flyter och människor rör sig olika snabbt mot framtiden. De enorma avstånden i rymden blir också till enorma avstånd i tiden. Vad betyder det för vår uppfattning om vad det är att vara människa när hela mänskligheten inte har ett gemensamt nu?