I denna essä har vissa antaganden gjorts för att undvika meningslösa diskussioner: att den välvillige prinsen har stöd av den absoluta majoriteten av folket och är den obestridda vinnaren av en förmodad folkomröstning som kommer att återställa monarkin. Om så är fallet måste vi fråga oss idag: vilka blir konsekvenserna av denna seger? Kan monarkin läka det sår som väpnad rättspraxis har tillfogat Iran? Eller kommer den själv att vara ett nytt sår som kommer att hålla framtiden som gisslan? Detta antagande görs inte av optimism, utan för att stänga vägen ut. För så länge monarkin förblir "ett av alternativen" kan den undvika svaret. Men när den blir den "säkra segraren" kommer den att tvingas svara. Här är frågan inte en fråga om möjlighet, utan om konsekvens; inte om avsikt, utan om struktur.