Haikumagasinet heter den nya satsningen från energiska förlaget Fri Press. Det bästa av två världar kommer många att tycka: manga och haiku! Och priset är inget att klaga på: 40 kronor. Jag vågar påstå att det ges valuta för vartenda öre. Tanken är att bli en återkommande tidskrift, med en haiku per sida illustrerad i serieform. Olika bildkonstnärer utlovas framöver, i premiärnumret dock enbart Sara Lundstedt. Det är alltså fråga om haiga; en svår konst då, som det heter ”en bild säger mer än tusen ord”, och bilden ju inte bör överrösta texten. Lundstedt klarar uppgiften med den äran, lyhörd mot dikterna samtidigt som de tillförs nya dimensioner. Kaj Falkman, som så ofta betonade ”bildens förvandling” i sin haikupoetik, hade blivit förtjust! Lundstedts serierutor bygger upp det gradvisa framskridande som är så viktigt för att läsa haiku med behållning; det meditativa: att stanna upp, att ta in. Det finns ett lugn och fokus i seriernas mjuka gråskalor som har sin motsvarighet i det japanska tuschmåleriets wabi/sabi-estetik, med dess sparsmakade och väderbitna vemod. Dikterna är hälften svenska och hälften japanska. Tolkningarna är utmärkta. Lundstedts seriekonst blandar abstrakta och figurativa element, så att Sten Sture Skaldemans vinbergssnäckor i ett salladsland närmast blir totalt psykedeliska, medan det i Bashos ”kråka på höstgren” endast är själva fågeln som lösgör sig ur formen. Lundstedt gör här en både genial och kongenial nytolkning av en annars något sliten klassiker. Jag kan ibland tycka att svenska och internationella haikupoeter blir lite för beroende och hämmade av japonismer och orientalism. Men Sara Lundstedt lyckas väva ihop det svenska och japanska i en väl sammanhållen och samtidigt genuin bildvärld. En syntes som även skymtar förbi i flera av dikterna, som i Dag Perssons charmiga och konstlösa: Skvaller om värme bryggor båtar och måsar från en kopp Lapsang Sten Svensson