Helena Heymans dikter är inspirerade av rytmen i naturens årstidsväxlingar, den ständiga förändringen mellan rörelse och vila. Hon ser poesin i den kärva verkligheten. Hon visar oss det stora i det lilla.Nakna trädkronor
det gamla och försvunna
gnolar i vinden
Under vinterskum himmel
som bådar snö
försvinner kråkans frasande vingslag
in i sin egen färg
Lärkflock i gryning
över bartöat betfält
gråfilten bortblåst
Den ludna humlan
sover i stockrosens famn
Mumlar i drömmen