I döden stund rullas livets vävnad upp för skalden, men den har nu också fått inslag av hans diktnings rum och epoker: ”Till slut nådde de upp till en vacker borg, och kvinnan som inte sagt något under hela vägen hade nu underrättat honom om att de var framme, att han befann sig i Kiev, och att hennes furste hette Wladimir.” Men han fruktar skuggan som ständigt dyker upp och tycks vilja hålla honom kvar i en evig jordevandring: ”Skuggan hade kort därpå slutit upp tätt vid sidan av honom... i halvdunklet tyckte han sig nu för första gången skymta ett ansikte på skuggan, grådaskigt, fult att se på och med något gement i blicken. Han ryste.” * Ann-Marie Mathiassen, f. Hultman, kommer ursprungligen från Vimmerby men är sedan länge bosatt i Oslo. Från universitet där har hon en doktorsgrad i portugisisk litteratur. Hon har arbetat som museikonsulent och lektor och haft uppdrag för förlag. Hon har också utgivit romanen ”Jag Thomas, livsbejakaren Fantiserande och fakta om Thomas Thorild”.