I Sverige finns 8 000-10 000 döva som använder svenskt teckenspråk. Samtidigt har det saknats samhälls-vetenskapliga studier som tar fasta på dövperspektivet och som diskuterar dövsamhällets relation till majoritets-samhället. Avhandlingen Teckenspråkiga döva. Identitetsförändringar i det svenska dövsamhället belyser samspelet mellan döva och hörande både på individ- och organisationsnivå. I denna studie analyseras hur dövidentitet utformas och hur döva positionerar sig i Sverige under perioden från efterkrigstiden till millenniumskiftet. Före teckenspråkets erkännande som dövas primära språk i Sverige år 1981 var användningen av svenskt teckenspråk i allmänhet inte tillåtet i undervisningen av döva. Detta hade långtgående konsekvenser för dövas vardagsliv, samspel med den hörande omgivningen och för stigmatisering av teckenspråket. Obligatoriska och mekaniska talövningar ökade varken språkförståelse i svenska eller gemenskap med hörande, utan bekräftade dövidentiteten på ett negativt sätt. Teckenspråkets erkännande är ett exempel på de samhällsförändringar som gör att mindre grupper i samhället har det lättare nu än tidigare att få politiskt gehör, även om många intressepolitiska frågor väntar på sin lösning. Döva och dövsamhället har fått större socialt utrymme att påverka sin egen livssituation och medverka i samhällslivet. Avhandlingen visar behovet av studier om hur grupper med olika anspråk, kultur och språk kan bidra till den gemensamma demokratiska värde-grunden i samhället. Forskning om språkets och språkskillnadernas sociala betydelse i samspelet mellan människor kan också ge en ny förståelse för jämlikhetsdiskussionen.