Här berättas historien om den sovjetiska konstnärsfamiljen Tarkovskij: fadern och poeten Arsenij, modern Maria som slutade skriva när barnen kom, sonen Andrej, sedermera världsberömd filmregissör och som barn egensinnig, besvärlig och frihetstörstande, samt lillasyster Marina, mer värnlös och modersbunden. Men det var en trasig familj och svåra tider. Fadern träffade en annan kvinna och krigsutbrottet ställde alla inför nästan oöverstigliga svårigheter. Här finns glimrande minnesskärvor om det oväntade mötet med fadern under kriget, om sommaren 1948, då syskonen bodde ensamma i ett ruckel på landet medan modern måste arbeta i stan. De svalt och Andrej tecknade matvaror i sanden och systern måste gissa vad det var Boken innehåller dikter av Arsenij och fotografierna som låg till grund för Andrejs självbiografiska film Spegeln, men det som där enbart antyddes uttalas här av systern. »Den som tar glasskärvor i sin hand kan få djupa sår, men det är bara så jag kan foga samman den spegel som visar mina närmastes liv.«