Dawn var den första flickan Cathy Glass var fosterförälder till. Första intrycket var att Dawn var en rar och välbalanserad tjej, men det var bara en fasad hon visade upp för att dölja en barndom så traumatisk att hon inte ens kom ihåg den.

Första natten vaknar Cathy av att Dawn med stirrande blanka ögon står lutad över spjälsängen där Cathys bebis låg och sov. Dawn gick i sömnen – vilket Cathy vet är vanligt hos oroliga barn. Det upprepar sig och en skräckslagen Cathy upptäcker en natt Dawn i färd med att tända en tändsticka samtidigt som hon mumlar ”Det är inte mitt fel” i sömnen.

Cathy upptäcker att Dawn skolkar från skolan och har svårt att hitta vänner. Än mer oroande är att Dawns rum en natt är tomt och kudden täckt av blod. Hon har skadat sig själv för att bli av med smärtan från sitt förflutna.

När Dawn försöker begå självmord inser Cathy att flickan behöver mer hjälp än hon kan ge henne. Dawns mor anförtror Cathy att Dawn, mellan det att hon var fem och nio år, bodde hos släktingar på Irland. Snart förstår Cathy att det hon utsattes för under den perioden har gett henne djupa sår.