I de ensammas samhälle blir den fula ankungen i bästa fall en vilsen svan. I ett samhälle som är kluvet måste någon ha hållit i yxan. I de mångårigas samhälle ser man inte trädet för bara skog. När draksådden gror i vårt samhälle blundar vi. Mina Samhällsverser från senare delen av 2010-åren vill fånga en samhällsförändring där rädsla, ensamhet, misstro och känsla av orättvisa sakta tränger ut grundläggande värderingar om jämställdhet, medkänsla och lika rättigheter. Detta sker i ett samhällsbygge, som faktiskt bara funnits i knappt hundra år. Lever vi i en historisk parantes?