Väckarklocka (1941) kan beskrivas som ett manifest, en angelägen ideologisk skrift om kvinnor, fred och miljö. Elin Wägner skrev den i ett tillstånd av upprördhet och besvikelse – mitt under det brinnande andra världskriget. Hon anser att kvinnorna – trots att de erhållit rösträtt – har misslyckats med att påverka samhällsutvecklingen, förhindra militarismens vanvett och stoppa den skövling av miljön som hon redan kan se och förutspår skulle accelerera.
Wägner förordar minskad mekanisering, småskaligt jordbruk och självhushållning samt ökad makt åt kvinnorna. Hon kritiserar industrialismen och dess enögda syn på samhället, där penningen styr och ”konsumtionstävlan” råder, vilket hon anser är förödande för naturen och förnedrande för människan – åsikter som inte låg i tiden
Då boken gavs ut möttes den, med få undantag, kritiskt eller med tystnad. Ett förnyat intresse för boken uppstår dock under 1970-talet och Väckarklocka har sedermera, med sitt än idag radikala program, kommit att betraktas som Wägners magnum opus.