Året är 1199, en frisk brytningstid där pånyttfödda konstformer prövar sin plats i världen. Det är vår, och med trubadurernas sång och dansande pipor väcks de sydfranska landskapen till liv, ett sprudlande universum bortom gotikens konstfullt välvda mörker. Bertran är en av dessa trubadurer. Han strävar efter att genom konstnärliga framgångar uppnå berömmelse och titlar. Följeslagaren Arnaut är hans motsats: för honom duger musiken och det enkla livet i sig själva, men trots sin ödmjukhet framstår han som en Orfeus för sin tid: liksom han sjunger som Orfeus måste han älska som Orfeus, och som Orfeus drivas ned i dödsriket. Men vid sidan av denna gudomliga gestalt finns också någon annan som ska erfara sångarens öde. I Alba spirar en oanat känslig vision av medeltiden fram, bortom gycklare och tornerspel, korståg och böldpest, och ger oss en frisk och levande inblick i poetens sinne, i ärelystnaden och konstfärdigheten – och i kärleken, som närd av tillfredsställelse och sorg brinner starkare än något annat.