Det byggs mycket i många städer. Ibland är det obebyggda markområden som bebyggs. Det händer också att existerande samhällen rivs för att ge plats åt nya.

Stora Sköndal är ett exempel på det senare.

Stora Sköndal är ett samhälle lite för sig. Från att ha varit en lantegendom sedan 1600-talet togs fastigheten 1905 i bruk av Svenska Diakonsällskapet som etablerade sig på egendomen för att använda den för utbildning av diakoner och även för vård av epilepsipatienter.

Fastigheten har sedan dess ägts och förvaltats av diakonsällskapet som 1980 ombildades från en ideell förening till en stiftelse med namnet Stiftelsen Stora Sköndal.

Stora Sköndal är nu föremål för stora förändringar. Stiftelsen har inlett en omfattande omvandling som innebär att ett stort antal nya bostäder och verksamheter ska etableras på området.

I ord och bild skildrar den här boken hur människor– diakon- och socionomstudenter, epilepsipatienter, äldreboende, kyrkomusikerelever, anställda hos Stiftelsen Stora Sköndal samt seniorer – har levt och verkat på Stora Sköndal från 1905 till 2019.

I boken diskuteras också hur livet på Stora Sköndal kan karaktäriseras, hur det har varit avgränsat till sin omgivning samt hur det har präglats av diakonala idéer.