Under 1900-talets första hälft fick de sinnessjuka och kroniskt sjuka omsorg i den kommunala fattigvårdens regi. Men omvårdnadens kvalitet varierade. Lokala förhållanden bestämde vem som fick vård och på vilka villkor. På vissa håll satsades stora resurser och gavs vård enligt tidens standard; på andra håll bedrevs ren vanvård. Medicinska myndigheter saknade länge maktmedel för att påverka vårdens kvalitet och omfattning.

Den kommunala vanvården av de sinnessjuka under 1900-talets första årtionden är ett mörkt och till stora delar bortglömt kapitel i den svenska välfärdsstatens historia. I Sjukvårdens underklass berättas historien om vårdens vardag på det svenska klassamhällets skuggsida.