Under loppet av några ­årtionden förändrades Sverige, från att vara ett fattigt utkantsland i norra Europa till att bli en  av världens rikaste välfärds­stater. Den sociala och ekonomiska utvecklingen berodde på att socialdemokraterna i sam­förstånd med staten och kapitalet utformade en välfärds­politik som finansierades av den mycket snabba ekonomiska utvecklingen under den tidiga efter­krigstiden.

Den socialdemokratiskt dominerade fackförenings­rörelsen spelade en central roll i denna process. Vänsteropponenter marginaliserades och en socialdemokratisk hegemoni skapades. Under 1970-talet började den socialdemokratiska hegemonin försvagas i en process som successivt förstärktes under de följande decennierna. En orsak till detta var Rosornas krig, som medförde att facket placerades i ­oppositionsställning till det socialdemo­kratiska partiet och därmed för­lorade en stor del av sitt politiska inflytande.

En viktig stridsfråga var genusordningen; männen dominerade facket, medan kvinnor fick allt större inflytande i partiet. Samtidigt försvagades både den fackliga identiteten och demokratin. Var detta början på slutet för socialdemokratins politiska maktställning?