Ödet tog över rodret redan från början av de Finskavinterkrigen år 1939. Efter fredsavtalet i Finland 1944- dröjde det långt inpå 1950-talet innan allt normaliserades för befolkningen i de mest drabbade länderna inom Europa. Nej, nej! Någon normalisering ser vi inte ens röken av här i mina berättelser. Den sanna bilden i en statarunges vidare öden följer utvecklingen hos de miljontals unga vars liv aldrig normaliserades då kriget väl var över. Familjerna splittrades, människorna virvlade runt som höstlöven och damp sällan ner i de krigshärjade hemländerna efter krigen. Ödet tog över rodret i första delen. Då hade ”Krigsseglaren Edde” kämpat sej genom de 43 svåra åren i vårt efterkrigsliv. Jag ska aldrig träffa någon ny man igen lovade jag. Gregor får själv berätta ̶ Den 15 april 1945 nådde äntligen engelsmännen vårt koncentrationsläger Bergen- Belsen. Jag var nog en av de ytterst få slavarbetare som överlevt SS eldgivning under befrielsen av vårt läger. SS sköt hej vilt in genom alla gluggarna i våra bunkrar. Självbevarelsedriften fanns väl kvar men liknöjdheten hade tagit över. Våra liv var värdelösa för SS.   Marita Hedlund, född i Degerby, Finland 1933