De kallas kentukis de små hjulförsedda mjukis­djuren med kameror installerade i ögonen som sprider sig som en löpeld över ­världen. Om du äger en följs du ständigt av en främ­lings blick. Om du istället styr en har du full insyn i ­någon annans vardagsliv. Ingen kommunikation kan ske ­annat än genom leksakens rörelser, men för dem som har eller styr en kentuki tenderar livet att ­förändras: en småkriminell datanörd från Zagreb räddar ett människo­liv i Brasilien, i Peru blir en ensam kvinna ­indra­gen i en ung tyskas ­destruktiva kärleks­liv och i Guatemala får ett moderlöst barn för första gången uppleva snö, i Norge.

Den argentinska författaren Samanta Schweblins fascinerande episodroman Kentukis kastar ljus på de nya, korta avstånden mellan människor i vår globali­serade värld en värld där människor ständigt övervakas, men ändå tycks ensammare än någonsin. 

SAMANTA SCHWEBLIN (född 1978) är från Argen­tina men bor numera i Berlin. Med två romaner, tre novellsamlingar och fler­talet internationella priser och nomineringar är hon en av förgrundsfigurerna i den nya generation kvinnliga latin­amerikanska ­författare som nu erövrar världslitteraturen. I en intervju har hon sagt att idén till Kentukis kom till henne när hon slogs av hur liten plats de tekniska framsteg som förändrat männi­skors liv de senaste decennierna fått ta i litteraturen.

HANNA NORDENHÖK är författare, ­över­sättare och litteraturkritiker, med ett ­särskilt intresse för den latinamerikanska ­litteraturen. Hon har tidigare översatt bland annat ­Fernanda Melchor och Benjamín ­Labatut.

"Det här kan vara Schweblins mest omskakande bok hittills och den mest realistiska. Den dystopiska premissen är kusligt trovärdig."  New York Times

*

Ur Kentukis:

De var inga vanliga mjukisdjur, så mycket stod klart. Det stod flera ­visningsexemplar ­uppställda utanför sina boxar för att folk skulle kunna titta närmare på dem, om än så pass högt ­placerade att de knappt gick att nå. Alina sträckte sig ­efter en av boxarna. De var vita och med en oklanderlig design, som Svens iPhone- och iPad-boxar, fast större. De kostade 279 dollar styck, det var rätt mycket pengar. Mjukisdjuren var inte precis vackra, och ändå hade de en elegant air hon ännu inte ­kunde ­sätta fingret på. Vad var de ­egentligen för någonting? Hon satte ner väskan på golvet och böjde sig ner för att ta en ­ordentlig titt. Bilderna på boxarna ­uppvisade olika slags djur. Där fanns mullvadar, kaniner, kråkor, pandor, drakar och ugglor. Men det fanns inte två som var likadana, alla hade olika färger och texturer, och vissa kom med något individuellt ­attribut.