Människosamlarna handlar om de tre stora, äldre anatomiska samlingarna i Sverige, om deras samlare, om de människor som samlades in, om rasvetenskapen inom anatomin och om de numera bortglömda anatomiska museer som en gång fanns i Stockholm (Karolinska institutet), Uppsala och Lund. Boken tar sin utgångspunkt i den anatomiska samlingen i Uppsala ca 1850-1950. Samlingen innehöll en gång i tiden närmare 7 000 objekt varav drygt 2 000 kranier, mer än 100 hela mänskliga skelett, många gipser, modeller och många preparat från djur. Samlingen användes för undervisning, forskning och var utställd som ett museum. Boken undersöker samlingens tillkomst, användning samt kopplingar till andra verksamheter som fattigvården, varifrån de flesta kroppar som dissekerades i Uppsala kom. Den fysiska antropologin, eller människoklassificeringen inom anatomin, hade i sin tid stor auktoritet i förhållande till andra ämnen som arkeologi, etnografi och gentemot den nationalromantiska konsten, vilket också diskuteras i boken. De äldre anatomiska samlingarna har debatterats i media med en etisk utgångspunkt: hur bör de förvaras och användas? Bör delar av dem återföras eller återbegravas? Människosamlarna vill genom en undersökning av historiska sammanhang ge en bakgrund till debatten.