Att vandra i en öken innebär att allt blir allt värre för varje steg. Hetta,
trötthet, törst.

Ibland händer det att är det inte det ena så är det det andra och när
man tror att allt är över så tillstöter nytt elände. En olycka kommer inte
ensam sägs det. Man kan ha maximal otur och ofta är den orsakad av
andra människor som kanske handlar av illvilja men kanske oftare av
oförstånd. På engelska heter det weary journey.

Vad ökenvandraren främst önskar sig är att se en skymt av en oas där
det finns skuggande palmer och porlande vatten. Vad en oas är vid
metaforiska ökenvandringar och vad det goda livet i stället borde vara
kan vi nog ha lite olika synpunkter på.

Låt oss följa Christina, Carl-Johan, Mette och Eva i deras otursförföljelse
och se hur det löstes och om lösningan var den önskade oasen och
vandringens slut.

Berättelsen handlar just om att det blir värre och värre. Den tilldrar
sig i Stockholm, Lissabon och Windhoek, Namibias huvustad. Det
ges glimtar från miljön i de internationella biståndet där författaren
har omfattande erfarenhet. En thriller med inslag av polisarbete och
rättsväsende (på engelska legal procedural).