Drömgruvan hade fortfarande en särskild dragningskraft på Max och mig. Det svarta vattnet fascinerade oss på samma sätt som när vi var småpojkar, och den där lilla ilningen av oro när vi simmade tvärsöver infann sig alltid. Det fanns ett sug underifrån, en känsla av att när som helst kunna dras ner i det okända. Och de mörka klipporna runt gruvhålet fick en underlig lutning när man sneglade upp på dem under simturen. De tycktes falla emot oss, sakta. En kittling av fara, en ljuv rysning genom våra kroppar.
Jag vågade inte dyka för djupt. Strax under ytan kunde jag simma, men aldrig riktigt långt ner. Jag var rädd för att tappa orienteringen i det ogenomträngliga mörkret, att plötsligt inte veta vad som är upp eller ner. Max var modigare, han vågade sig djupare. Och varje gång slog mitt hjärta hårt, för jag visste att jag aldrig skulle kunna hitta honom därnere.