Verklighetsthriller? Det stämmer. Mycket av det som beskrivs i boken har jag upplevt eller fått berättat för mig. Materialet har jag samlat under de många resor jag gjort i Guatemala för att skriva artiklar, göra dokumentärfilmer eller samla material till böcker. Jag har mest rört mig bland dem längst nere på samhällets botten, bland gatubarn, tiggare, bordellflickor, tvångsrekryterade soldater, de kloka kvinnor som kallar sig häxor, indianer på flykt … Under inbördeskrigens år vandrade filmaren Bosse Öhlén och jag in i Ixcandjungeln och filmade mayaindianer som höll sig gömda inne i regnskogen för att komma undan militärens förföljelser. Senare, efter det att landet fått fred, sökte vi upp samma indianer som nu bodde i utkanten av Ixcandjungeln. Mirnas berättelse av det som hände i Ixcan och efteråt är bara en av många berättelser jag bär med mig därifrån. Under en annan resa tillbringade Bosse Öhlén och jag en månad i slumområdet La Linea för att filma några häxor som arbetade där. Resultatet blev dokumentärfilmen ”Häxorna och San Simon”, och fem korta dokumentärer, ”Lucky på linjen”, om den 7-åriga flickan Lucky och hennes familj. En av personerna vi filmade var häxan som förekommer i thrillern, fast i boken har hon fått ett annat namn. En annan var tiggerskan Doña Marina, som blev min vän, och som jag sökte upp under mina senare resor till Guatemala. Hon satt alltid utanför Pollo Campero och var en viktig person i gatubarnens liv. Men livet på gatan blev allt farligare och en kollega till henne fick halsen avskuren av någon som ville åt hennes tre quetzaler. Jag var själv med när Doña Marina blev förd till nunnorna för att kunna leva ett liv i större trygghet. Jag var också med när hon kördes tillbaka till sitt hörn och blev mottagen som en drottning av gatubarnen. När jag kom tillbaka till Guatemala nästa gång var Doña Marina spårlöst försvunnen. Gatubarnen och försäljarna som höll till runt Pollo Campero sade att hon blivit utsatt för ”social städning”, hon hade blivit bortförd och hade med all sannolikhet mördats. Det sista Doña Marina hade berättat för mig var att ”Felix”, ett av de gatubarn som jag följt under flera år, hade träffat en flicka som inte var gatubarn och att de tillsammans lämnat stan för att försöka leta reda på hans familj. De här två händelserna triggade igång mitt skrivande. Jag använder historier jag hört, personer jag träffat. Jag beskriver miljöer jag besökt, som platsen där en pojke blev sprängd i luften med en handgranat, soptippen, bordellen Djungelhotellet, ungdomsfängelset, Terminal, La Linea, Concordiaparken innan den förstördes, Häxhuset, Hundarnas Hörn och ett cementrör där två gatubarn flyttat in. För att kunna skildra de privilegierade i samhället blev jag tvungen att göra en ny resa. De tankar som de fem feta männen och Rita Calderon uttrycker är inte mina fantasier utan idéer jag hörde uttryckas under mina samtal med landets överklass. En av bokens huvudpersoner, gatubarnet ”Felix”, har lånat drag av en pojke jag känner mycket väl. Vi sågs första gången när jag var i bordellkvarteret El Hoyo för att skriva en artikel om gatubarn. Pojken som plötsligt dök upp hade fått en snedtändning och hallucinerade. Han var övertygad om att han var levande begravd och låg i en kista djupt under jorden tillsammans med en död. Först tre dagar senare var han helt klar i huvudet och vi kunde talas vid och jag fick höra honom berätta om sitt liv. Sedan dess har jag letat efter honom varje gång jag besökt Guatemala. Jag har sett honom ligga och sova på trottoaren utanför socialministeriet när en man i grova kängor började sparka honom. En annan gång hittade jag honom knivskuren. Under ett tredje besök fanns han inte på gatorna längre, så jag tog mig till ungdomsfängelset för att fråga efter honom. Tack vare det blev jag insläppt och fick se också den miljön. För att ge några fler exempel så träffade jag Geparden och hans Julia precis när de rymt från sina fängelser. Jag var med när gatubarnet Professorn skrev kärleksdikten som finns med i boken. Jag tillbringade en eftermiddag på bordellen Djungelhotellet och talade med en 12–13-årig flicka som bodde och arbetade där. Nattvaktens erfarenheter från det militära bygger på en intervju. Mycket i boken är alltså sant. Men jag har tagit mig stora friheter, lagt till och blandat händelser och kronologi. Dessutom har jag bytt namn på alla, som har någon motsvarighet i verkligheten. Filmrättigheterna till Offensiv Röda Nunnan har köpts av filmbolaget Originalfilm som tidigare gjort en långfilm på min första bok från Guatemala, ”Pumans dotter”. Denna film tilldelades en Guldbagge och 11 internationella priser. Hur har Guatemala utvecklats under de senaste åren? Samman-fattningsvis kan man säga att många har mördats och få har dömts. Mordfrekvensen i Guatemala, Honduras och El Salvador har stigit brant under de senaste tio åren och räknas bland den högsta i världen. Bara 1–2 % av morden i Guatemala blir uppklarade. Därför säger SIDA i en nyligen publicerad rapport att antalet uppklarade fall är så lågt att det i praktiken råder straffrihet för mord. Från regering och polismyndigheter skyller man våldet på de kriminella ungdomsgängen. Det är ett utmärkt sätt att dra blickarna från det som verkligen sker i landet. Antalet gatubarn i Guatemala och resten av Latinamerika har inte minskat. Stockholm i maj 2009 Monica Zak