Juozas Luksa var själv en av dem som självuppoffrande men förgäves tog upp kampen mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna 1944 och kämpade i de litauiska skogarna fram till början av 1950-talet. Förhoppningarna om västlig hjälp sveks redan i Jalta och i Potsdam 1945 – men det visste man inte i Litauen. Och framför allt: man kunde inte tro det. Gerillakrigets alla regelfria och skoningslösa vidrigheter skildras nära inpå livet och döden. Nöden och övergivenheten i Balticum kommer tätt in på läsaren. Berättelsen ter sig ibland som en mindre seriös äventyrshistoria, men ett utomordentligt förord samt en lika god och lättläst efterskrift sätter in allt i sina tragiska sammanhang. Boken har därför mycket att berätta. De ohyggliga illustrationerna kommer i flertalet fall från sovjetiska arkiv.