Ett minnesarbete. Minnet konstruerat genom språket. Hur jaget och dess gränser kan ta form – i, genom och bortom våra formmässiga föreställningsvärldar.
Ida Brytnér har skrivit en svindlade samling dikter. En debut som vågar vara sig själv helt och hållet. Som drar in läsaren i drömska fragment påverkade av en sorgsen ton. En ton som vibrerar precis under ytan av det som är synligt på sidan.
Ett vi, som är ett jag. Ett jag i plural. Ett jag som med sin bräcklighet och förgänglighet ständigt sätter sig i rörelse. Ett jag som aldrig stelnar.
De flimrande minnesfragmenten, verkliga, overkliga, som låter jaget kliva in i sin egen historia, återvända till platserna som lämnats. En repris men från en annan vinkel. Men om jaget är många måste också du:et vara det. Du, som ett hot, en avgrund. En plats att förlora sitt jag i, att finna vila inom. Du, som i alla andra. Du som formulerar detta ”jag”.