Hösten 1961 var det internationella läget allvarligt. Sovjetunionen hade återupptagit sina provsprängningar av kärnvapen i atmosfären efter tre års uppehåll, Dag Hammarskjölds död hade chockat världen, situationen i Kongo var bekymmersam. I Berlin stod för första och enda gången under hela kalla kriget amerikanska och sovjetiska stridsvagnar »öga mot öga« vid Checkpoint Charlie, muren mellan öst och väst höll på att byggas. Alltsedan de första atombomberna exploderade över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 hade nedrustningsfrågan stått högt på Förenta nationernas dagordning, men utan resultat. Nu, i början av 1960-talet, verkade förhandlingarna helt ha hamnat i dödläge. USA:s nye president John F. Kennedys förslag till eftergifter hade mötts av totalt ointresse från Sovjetunionen. I detta läge presenterades från svensk sida den s.k. Undénplanen med förslag om att bilda en »atomfri klubb«. Från 1962, Kubakrisens år, kunde Sverige genom sitt medlemskap som neutral nation i den s.k. 18-nationskommittén medverka i de internationella nedrustningsförhandlingarna. Inför hotet om ett kärnvapenkrig blev det nödvändigt för små, icke-kärnvapenstater, att söka bidra till lösningar för att främja fred och avspänning.
I denna bok granskas ingående hur de svenska förhandlarna, med Alva Myrdal i spetsen, under det första intensiva skedet mellan åren 1961 och 1963 försökte åstadkomma resultat, ofta mot de amerikanska och sovjetiska regeringarnas skarpa protester och försök att påverka det svenska agerandet. I det spelet försvann också drömmen om den svenska atombomben.