Daniel vaknar, svettig och öm, på en bakgata i en marockansk by vid havet. Vad fick honom att bege sig iväg ut i öknen? Kommer sjukdomen som sakta men säkert tar hans kropp i besittning att till sist förgöra honom? Och varför svarar inte Tadzio på hans meddelande? Ett kort telefonsamtal berättar att hans mor avlidit och att han omedelbart förväntas resa hem. Men vad väntar honom där? Lars Leonard skriver på en pjäs, en illa förtäckt version av familjens drama, men textens innehåll blir märglöst i skådespelarnas gestaltning. Konfunderad tar han sin tillflykt till en liten bokhandel, vars ägarinna inte förefaller­ ­särdeles ­intresserad av att sälja böcker överhuvudtaget. Dessutom är det Lars ­Leonard som måste kontakta Daniel och berätta att deras mor är död. ­ Sebastian är sedan länge försvunnen, förtärd av drogerna samt frånvaron av ömhet och ärligt engagemang. Likväl är han närvarande i berättelsen likt ett negativt utrymme i en tavla. De tre bröderna har levt ett liv ihop. Men minnena från uppväxten är inte gemensamma. Med hjälp av skarpsinne och tryckande stämning bygger Jan Groth upp ett isande porträtt av en helt vanlig familj med inte ovanliga, fast ändå graverande tillkortakommanden. Tystnaden talar, det osagda trycker som ångan i en tryckkokare. Den sista och fristående delen i trilogin om de tre bröderna avslutas med en förlösande blandning av psykologiskt, emotionellt och fysiskt våld.