Under sitt korta liv hann Georg Heym (1887-1912) bara ge ut en enda diktsamling, ”Der Ewige Tag” (1911). Blott tjugofyra år gammal drunknade han under en skridskofärd på floden Havel. Men han hade lämnat efter sig en mängd opublicerat material: dikter, dagboksanteckningar, dramer och noveller. Och nu, nästan hundra år efter sin död, framstår han tillsammans med Georg Trakl och Gottfried Benn som en av pionjärerna för den tyska expressionismen. Han var djupt influerad av Rimbaud och Baudelaire, och en förnyare av såväl den tyska lyriken som prosan. De sju noveller som presenteras här ”våldsamma och mörka berättelser om sinnessjukdom, religiös fanatism, brott, social revolt, död och förtvivlan” utgör samtliga noveller som Heym färdigställde under sin livstid.