Tänk dig att boken du nu håller i din hand varsamt plockas upp ur jorden, fragment för fragment, av en arkeolog om tusen år. Om arkeologer fortfarande kallas så år 3015. Hur de än benämns, så föreställer jag mig att de har utvecklat en överlägsen teknik, som kan återskapa orden som en gång trycktes, på pappersark vi idag skulle beskriva som nära nog upplösta av vatten och jord. Återinförda i det eviga kretsloppet. Dit kommer såväl denna boks författare som dess läsare att vara för länge sedan återinförda när 3000-talets arkeologer utför sin moderna läsekonst. Vilka vi forntida läsare har varit, vad vi tänkt och känt när vi för länge sedan vände bladen i denna bok, det kommer att förbli ett ämne för vaga spekulationer eller ointresse. Våra innersta bevekelsegrunder har vi lyckats dölja för eftervärlden. Men författarens uppenbarade ord kommer att vara desamma när de framträder inför arkeologernas Argusögon i nästa årtusende. Vad säger de människorna som lever då? Antagligen detsamma som när vi nutidsmänniskor blickar tusen år tillbaka i tiden: Tänk hur mycket som skilde oss åt, i stort som smått i tro och vilja, drömmar och katastrofer - men tänk hur mycket vi ändå har förblivit oss lika. K Arne Bloms strövtåg genom århundradena i denna tänkebok om Lunds historia återinför oss i det eviga kretsloppet. Jag tror att både författaren av denna bok och arkeologen om tusen år kan igenkänna varandra både i sin teknikoptimism och i tvivlet de erfar om mänsklighetens öde. Under deras fötter växer tusenåriga lager av hembygd, sammanpressade med blodet från slagfälten. Men ovanför deras huvuden öppnar sig valv på valv oändligt. Stig Palmkron