Här en bok om Johan L. Saxon som vid sin död 1935 kallades "en institution" och "en nationell figur", men som idag är mer eller mindre bortglömd. Ett annat mått på hans kändisskap är att när Dagens Nyheter 1920 gjorde en omröstning om Sveriges populäraste person överträffades Johan L. Saxon endast av Hjalmar Branting.
Saxon var en originell man men ingen nyskapande tänkare. De idéer han företrädde hämtade han från olika håll och det är just detta som lockar, nämligen att genom en person och på så nära håll få följa den genomgripande omvandling av Sverige från en agrarstat till ett land allt mer dominerat av industrin.
Han stod mitt i tidens rörelser. Han var aldrig politiker men den ständige bråkmakaren som alltid stred mot kompromisser, svek, rättsröta, myndighetsförtryck. Han hade bara en lojalitet och det var mot de breda lagren, de arbetande människorna i lantbruket, hantverket och industrin.
Genom boken om Saxon och hans liv får vi följa den gryende arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och bonderörelsen. Han var också vegetarian, fredskämpe och mot vaccinationsbruket. Dessutom var han aktiv inom hembygdsrörelsen.
Största intryck gjorde han dock som författare och tidningsman. Såningsmannen blev hans flaggskepp. Genom tidningen skapade han sig ett betydande inflytande i de breda lagren och fick möjlighet att påverka läsarens uppfattning om tidens litteratur och konst. Han skaffade sig också ovänner. Det störde många som konkurrerade med honom, inte minst många som han stod nära politiskt. De lanserade nedsättande benämningar på hans idéer: Saxonkultur, Såningsmansidealism och liknande.
Att följa Johan L. Saxons liv genom Sven Bertil Janssons skildring är som att resa i ett Sverige där vi har våra rötter men som inte längre finns.