När jag min första sommar sov ute bland blommor och grönt, satt gammelmormor Kristina vid min sida och viftade bort flugor och mygg. Hon berättade om sin bror, Jöns Petter, vars son Axel fick ett märkligt livsöde. Axel var född 1892, uppvuxen i en fattig familj med tolv barn. Efter fyra och ett halvt års folkskola fick han lämna sitt föräldrahem. Endast tretton år gammal blev han såld på auktion av fattigvårdsstyrelsen till en familj i Södertälje. Där började Axels yrkesliv. Familjen hade ett bageri. Axels uppgift blev att stöpa degar och sätta dem på jäsning. Det skulle var färdigt när bagarna kom klockan sex på morgonen. Det var ett hårt arbete med tunga lyft av mjölsäckar och mjölkkrukor. Redan när han bodde hemma i Östersund hade Axel fått hjälpa till med att köra film på biografen Metropol. Filmen gick ofta av. Den lagades genom att klippa av ändarna, doppa dem i en burk med aceton, klämma ihop dem och vänta en liten stund. Sedan kunde filmen köras igen. Av de avklippta filmsnuttarna i burken med aceton bildades en klibbig massa. Det var den massan som Axel utvecklade till Karlsons Klister®! Men vägen dit var strävsam och krokig. Första världskriget, med matransonering och halvsvält, satte sin spår. Sedan kom den förfärliga spanska sjukan. I efterdyningarna av detta växte människors krav på demokrati och social rättvisa. Axel blev djupt engagerad i dessa strävanden. Detta och Axels vidare öden, efter att ha emigrerat till Amerika, har jag försökt återge här i en romantiserad berättelse baserad på hans livsöde. Ett ovanligt livsöde om en ovanlig jämtlandspojk!