Terrororganisationen Hamas attack mot södra Israel på morgonen den 7 oktober ledde till den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Det som aldrig mer skulle få hända hade hänt, på den plats som skapades för att det aldrig mer skulle få hända.

Än en gång hade judar slagits ihjäl, slaktats och skändats bara för att de var judar. Över hela världen ökade antisemitismen – som vanligt i enlighet med den förvridna logik som säger att judar förr eller senare får skulden också för de olyckor som drabbar dem själva.

Antisemitismen är den intellektuella nollpunkt där demokratin dör. I Grinden i Dachau berättar Björn Wiman om antisemitismens nya och historiska former, om minnesarbetet efter Förintelsen och om kulturens betydelse. Essäerna inskärper vikten av vaksamhet: där det finns hat mot judar finns det hat också mot andra.

Denna bok är en ny och omarbetad utgåva av några av texterna i Hatet mot judarna, som gavs ut vintern 2021 med Sanna Sjöswärds porträtt och intervjuer med 15 svenska överlevande från Förintelsen.

Sedan dess har mycket hänt. Några av de personer som då medverkade har fallit ur tiden. Behovet av att belysa och reflektera kring antisemitismens olika framträdelseformer är om möjligt ännu större än då. Den sista essän, ”Pogromernas tid”, är helt nyskriven.