Statens institutionsstyrelse, SiS, bedriver individuellt anpassad tvångsvård och verkställer sluten ungdomsvård. Här befinner sig de mest utsatta, traumatiserade och sårbara barnen och ungdomarna i det svenska samhället.

”Vården och behandlingen är jämlik och fri från diskriminering och utförs med god etik och hög kvalitet. Vårt arbete präglas av hög tillgänglighet och rättssäkerhet”, menar myndigheten själv.

I Valeria Helanders och Sabina Björks granskning möter läsaren Mariam och Nadja, två unga flickor som upplevt samma ungdomsvård. Båda berättar en helt annan historia. Vi får även möta anhöriga, anställda och tillsynsmyndigheter som målar upp en mörkare bild av de statliga ungdomshemmen än den ljusa som SiS själva vill förmedla. Sedan myndigheten inrättades 1993 har rapporterna om missförhållanden avlöst varandra, och de senaste åren har stormen kring SiS växt till orkanstyrka.

Genom en noggrann granskning av tillgänglig data och djupintervjuer har Helander och Björk för första gången tagit ett samlat grepp kring hur utbrett det är med övervåld och sexuella övergrepp på ungdomshemmen, och hur problemen med detta har tillåtits växa över tid. Hur kommer det sig att tvångsomhändertagna barn och unga i statlig regi utsätts för våld, kränkningar och övergrepp? Och hur kan det fortsätta år efter år?