I Natt och aska: Förintelsens litteraturer undersöker Daniel Pedersen vad litteraturen som kunskapsform har att berätta om Förintelsen. Vad säger den litterära gestaltningen om 1900-talets brutalaste folkmord? Vittnesmål, dikter, sånger, dagböcker, romaner - formerna är många, och varierande. Här finns utrotningen av Europas judar, men också romer, homosexuella och politiska fångar. Inte sällan är deras berättelser både likartade och unika. Med hjälp av en rad berömda författarskap - jämte flera närmast okända författare - visar Daniel Pedersen hur Förintelsen utgör ett grundläggande angrepp på idén om människan och hennes värdighet - och hur litteraturen är det enda konstnärliga medium som kan närma sig brottets omfattning. Boken är den första på svenska som övergripande behandlar Förintelsens olika litteraturer.  

Daniel Pedersen är författare, förläggare och översättare. År 2021 utkom Öppet vatten, hans första skönlitterära bok, på Nirstedt/litteratur.

"Natt och aska är en bok som alla borde läsa som tror att 'litterära experiment' är ett reservat för världsfrånvända skönandar och att språklig precision är för snobbar. I stället visar den att skönlitteraturen kanske är vårt enda instrument för att hindra att historiens förbrytelser förvandlas till kitsch, metafysik och underhållningsindustri. Den visar oss att det finns en annan utväg från Auschwitz än genom presentshoppen." Rasmus Landström, Aftonbladet.

"Pedersen understryker att författarnas röster och vittnesmål utgör en mångfald, de bidrar till att forma Förintelsens litteraturer i pluralis. Det är en viktig markering från Pedersens sida som hjälper oss att förstå omfattningen av den mångfacetterade civilisation som gick i graven." Ingrid Lomfors, GP.

"När Pedersen ger sig in i den mänskliga kulturens värsta sammanbrott någonsin är hans förtroende för människans berättelser, det vi idag kallar litteratur, obruten. Trots att de röster och det material han redovisar är så plågsamt i sin aldrig sinande grymhet blir själva ansatsen att samla och visa upp och lyssna på dessa röster i sig en motståndshandling. Precis som skrivandet var för dem som skrev under och efter Förintelsen, de som genom att hävda den egna röstens och det egna livets primat protesterade mot en situation där deras liv stämplats som icke levnadsvärdiga." Anita Goldman, Sydsvenskan