Albrektsson fångar in en del av det ofta undflyende – det där märkligt vanliga som gnistrar till i ögonvrån eller öronvrån för att snabbt dansa bort igen.

”Ett eko för ögonen, speglingen i fönstret. Här finns ingenting att förstå. Efter sotade dygn: Ljus! Jag hungrar som en kattunge. Rösterna ekar mot tegelväggarnas röda.”