I denna polisroman återkommer den gamle forskaren Ludwig Witt, som i de tidigare samhällskritiska romanerna Det självgoda rovdjuret och Som tomma skal hjälpte polisen och andra i den svåra kampen mot organiserad brottslighet och högerextremism med terroristambitioner. Samhället och problemen är i stora stycken desamma i den här boken, men främst handlar det här mera om högerextremismen bland poli- tiker, poliser och militärer. Handlingen kretsar även kring brottslighetens internationella förgreningar och den vänskapskorruption som genomsyrar samhället.

 

För att kunna bibehålla livsgnistan och arbetslusten i kampen mot brott och extremism, när starka krafter i samhället tjänar ondskan, sätts ärlighet, förtroende och tillit på svåra prov inom arbetsgemenskapen. I tider då det blivit allt vanligare att överheter slår ner på de svaga i samhället väljer Ludwig Witt som alltid att slå uppåt, mot dem som har det yttersta ansvaret för samhällsutvecklingen.

 

I nätverkens tid bygger både goda och onda liksom spindeln sin väv. Makthungern och girigheten styr den medvetne, beroendet eller penningen vägleder medlöparen och alla vi andra befinner oss i farozonen.

 

Skildringen fokuserar relationerna mellan människor och grupper i denna nutida polisroman, där den åldrade och sjuke Witt bistår polisen i arbetet att förstå och lösa allvarliga brott. Handlingen är linjär så när som på de avvikelser som sker i syfte att lära känna huvudpersonerna bättre. Kärleken till naturen går inte heller att undkomma, då den ger det lugn vi alla behöver i en uppstressad och hotfull värld.

 

Om boken har något budskap så skulle det kunna formuleras på följande sätt: Man lär så länge man lever och lever så länge man lär.

 

Författaren är kulturarbetare och forskare.