Ett politiskt etablissemang av liberalkonservativa partier förlorar gradvis väljarnas förtroende. Val efter val krymper deras stöd, men deras företrädare fortsätter att betrakta sig som de enda ansvarstagande krafterna i politiken. De är övertygade om att deras reformpolitik är nödvändig, att alternativen är ödesdigra och att landet ytterst måste styras av dem.


När de demokratiska institutionerna inte längre garanterar deras ställning väljer de därför att göra gemensam sak med extremhögern, en rörelse vars mål och världsbild de på många avgörande punkter redan delar. De tror sig kunna styra på deras mandat och hålla dess ledare under kontroll. Resultatet blir det motsatta.

Denna historia utspelar sig i Tyskland mellan 1930 och 1933. Med stöd i politiska arkiv, dagböcker, brev, memoarer och dåtida press visar den franske historikern Johann Chapoutot varför demokratins sammanbrott och nazismens triumf inte skedde av historisk nödvändighet, framdriven av ekonomisk kris och massarbetslöshet, utan till följd av ett medvetet val att öppna dörren för extremhögern.

Det rörde sig om ett kallt kalkylerat risktagande och ett politiskt hasardspel iscensatt av en snäv krets liberalkonservativa politiker, reaktionära medier och ekonomiska eliter. Det är en historia som återigen blivit brännande aktuell.