Här utmanas den vanliga föreställningen om att medeltida städer planerades och anlades på initiativ av makthavare. I stället visas hur städer, handelsplatser och hamnar vuxit fram som resultat av rörelser, möten och verksamheter i landskapet. Genom att undersöka färdstråk över land och vatten – och de platser där de möts – följer studien hur knutpunkter gradvis utvecklas till mer etablerade mötesplatser och i vissa fall till städer. Fokus flyttas från enskilda stadsbildningar och fasta vägnät till landskapet som helhet, där människor, aktiviteter och miljö samspelar i ständigt föränderliga processer. Avhandlingen visar att städer inte kan förstås isolerat, utan som delar av ett större sammanhang där landskapets förutsättningar, människors rörelser och lokala erfarenheter har en avgörande betydelse. I detta perspektiv framträder städer och andra mötesplatser som något som växer fram ur landskapet, inte på eller vid sidan av detsamma.