När jag klev innanför dörrarna till vuxenpsykiatrin visste jag inte att det bara var början på en sju år lång resa fylld av maktlöshet, desperation och ensamhet.

Inget av det här står i min journal är en rå och skoningslös berättelse om att leva på gränsen till att inte orka längre. Om självskadebeteende, tvångsvård och längtan efter att bli sedd på riktigt. Genom dagboksanteckningar skrivna mitt i krisen, och stilla reflektioner i efterhand, får vi komma nära en erfarenhet som sällan skildras inifrån.

Det här är inte en historia om att bli räddad. Det här är en historia om att överleva.