Denna studie utforskar Salim Barakats litterära värld och undersöker hur det kurdiska minnet har blivit en verksam kraft i hans arabiska språk. Boken analyserar platsens, barndomens, exilens, djurens och namnens betydelse för hans berättande, bildspråk och rytm. Den behandlar även samspelet mellan poesi och prosa, tidens upplösning och skrivandet om katastrofer. Med begrepp som ”svårighetens retorik”, ”skogromanen” och ”det animaliska minnet” erbjuder författaren nya redskap för att läsa Barakats verk utan vare sig förenkling eller idealisering.